Tänkte på en sak. Ibland ganska många gånger om dagen får man frågan: Hur är det med er då? Jag brukar liksom pausa, dra efter andan och sedan svara.... Bra...
Tror inte folk med normalstörda barn kan hantera ett svar som: Jodå, vi klarar oss. Hade en incident i morse med ett par byxor som var för små/inte satt bra samt att fickorna inte var tillräckligt djupa. Men tyvärr gick det inte att byta till ett par andra för det var bestämt att det var de där jävla byxorna som skulle användas idag.... Så vi kom 10 minuter försent till allt. Hur är det med er då?
Att börja en konversation med: Har du någonsin känt att nu drar jag. Jag skiter i detta lämnar tvång och katastrofer och allt annat skit och drar till Mexico, nån måste ju kunna ta hand om henne, om inte finns det ju mat hemma som räcker ett bra tag. Det blir inte heller bra....
Väldigt få människor kan hantera uppriktig ärlighet. Så jag brukar svara katastrof som vanligt. Då ljuger jag ju inte i alla fall....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar