jullov, julafton och annat

Kom på att jag inte skrivit på länge. JAg har börjat på mitt nya jobb och jag älskar det! Pappan har ställt upp och kommit hem till oss på mornarna för att få iväg dottern till skolan enligt hennes specialanpassade schema. Hon har själv valt att börja tidigare vissa dagar och att gå längre vissa dagar. Det är ju bra. Hon var med i skolans luciatåg, hon var så fin så tårarna bara rann på mig. Tänk om de som satt i kyrkan visste vilken prestation det var för henne att hon över huvud taget stod där. På lovet har vi försökt aktivera oss med längskidor och slalom samt kompisar. Vi åkte slalom på julaftonsförmiddagen och det var sååå underbart. Inget trökande och inga måsten. Underbart! Dottern fick ont i halsen för 3 dagar sedan, och idag snuvig. Enligt fass bör man kontakta läkare om man äter lamotrigin och får sådana symtom. Tvingade pappan att ringa BUP rådgivningen idag och fråga. De sa att det är ju förkylningstider och eftersom detta kommer nu, nästan 2 månader in i behandligen var det ingen fara och vi kunde fortsätta med lamotrigin som vanligt. Sköönt! Jag vet att jag är lite lätt hysterisk, men hatar verkligen mediciner och är livrädd för vad jag har läst om alla biverkningar. Ska höja lamotriginet snart, från 55 mg till 80 mg. De första lamotriginet vi fick utskrivet var 5 mgs tabletter eftersom hon skulle börja med 15 mg. De var sugtabletter som smakade gott. Nu när vi höjt har vi fått 25 mgs vanliga tabletter, men hon frågade sin psykdoktor om hon inte kunde få ha kvar en 5a eftersom de var goda. Därav den lite konstiga doseringen. Hon är fortfarande riktigt trött och seg på förmiddagarna trots att hon sover bättre än på länge, inte bra kanske men bättre. Har förstått att segheten på fm är en vanlig biverkning av seroquelen. Skulle vilja bli av med den medicinen nu, men vi får väl se vad psykdoktorn säger i januari när vi ska dit. Skulle vilja att hon började skolan som vanligt nu efter jullovet, men så seg och trött och halvborta som hon är på morgon och fm så är det nog en utopi. Funderar just nu på hur jag ska lösa det. Pappan jobbar och jag jobbar, så det blir väl jag som får ta vård av barn 2 timmar om dagen eller nåt. Undrans vad min nya arbetsgivare tycker om det. Har iof varit helt ärlig med dotterns sjukdom från början, men jag tror inte de har fattat vidden av den.. Nää, samla ihop sig och göra lite nytta kanske... Ha det bra så länge.

inte går det fort inte

Här är det upp och ner hela tiden. Lite lägre toppar oc lite högre (säger man så) dalar. Tror ja. eller hoppas jag i alla fall. Det verkar så. Det går liksom att prata med dottern på ett annat sätt nu. Hon svänger fortfarande under dagen, det har inte ändrats och sover knappt på natten, det har inte heller ändrats. Efter varje höjning av dosen mecicin så sover hon bättre (långt ifrån bra dock) i 2-3 nätter. Sedan är det samma igen. Psykdoktorn säger att det beror INTE på tillvänjning som jag tror utan på att dosen inte är tillräckligt hög än. När vi kommer upp i den dos hon ska ha kommer det inte att gå tillbaka efter ett par nätter. Jag får väl tro på det då. Annars då, nja ingenting. Börjar bli galen över att bara sitta hemma och jobba nu. Träffar inte en människa utöver familjen. Det känns som att sitta i fängelse. Jag har sagt åt pappan att nästa vecka får han ta över för då tänker jag börja jobba. Lite rädd att jag lägger för mycket på honom så han speedar igång också men det får han hantera. Det är ju faktiskt hans barn också. Det värsta är att då måste han vara här. Han har ju ingenstans att bo just nu. Eller ja, han bor inte på gatan, han bor hos en tjej men det är inte hans hem. Han tog över sin pappas hus (får inte köpa nåt eget eftersom banken tog det förra) och skulle rusta. Hamnade i hupoman läge och slet ur allt i hela huhset. Badrum, kök, värmepanna, el, vatten osv. Det kostar ju lite att återställa det om man säger så, så det tar nog ett tag. JAg måste alltså varje gång jag vill sova eller ha lugn och ro lämna mitt hus och åka hem til mia föräldrar så att han kan vara här... pest! Men det är det enda sätt vi kan lösa detta på just nu så det får ju vara så. Har lyckats få en vagel i ögat också. Nu är jag inte bara blå/grön av sömnbrist runt ögonen. Jag är också uppsvälld och rinning i höger öga. Jippie! Usch vilket gnälligt tråkigt inlägg. Bäst att jag slutar nu....

badkalas kl 10???

I helgen har pappan sovit här. Jag och lillebror har sovit hos mormor. Skönt på ett sätt efter drabbningen i torsdags. Var till psykläkaren i fredags. Hon höjde dosen på medicinen igen. Tydligen har hon fått extremt låg dos för att se om hon tål medicinen. Inte konstigt att den inte hjälpt. Hon tog den nya dosen i fredags kväll men vi märkte ingen skillnad. Under gårdagen var hon helt väck. Som en zombie. Inte en enda vettig tanke. Igår fick hon medicinen kl 16:30. Det var en kompis hit och då varvar hon upp ordentligt. Vid halv 8 somnade hon i soffan och hade enligt pappan sovit till 2-3 tiden då hon hade gått in i sitt rum och ritat och sedan lagt dig och somnat ett tag till. Men frågar man henne har hon inte sovit alls. Jag som tänkte få sova ut i helgen... Nejdå lillebror skulle på badkalas i stora staden. Vem har badkalas kl 10 en söndag när det tar 30 min att åka dit? Så det var ju bara att kliva upp. Tillbaka till dottern. Idag var det en helt annan unge. Mycket piggare än på länge. Men med vår tur så var det väl bara ytterst tillfälligt. Ska i alla fall ge henne medicinen senare idag. Just nu har hon en annan kompis här och är väldigt uppvarvad. Men jag känner att jag vill inte hindra henne. Jag kan ju inte dra in på allt?

nytt lågvattenmärke i mitt liv

Ja är värdelös, en usel mamma. Dottern förtjänar bättre än såhär- Igår brast det rejält. För mig alltså. Jag ballade ur fullständigt. Vi åkte på föräldrautbildningen på BUP. Den var ok. Typ som jag hade förväntat mig. När vi kom hem var dottern hemma md mormor. Jag sa att hon skulle duscha, hon skulle duscha vid 20:00 sa hon. När kl var 20 och jag påminde henne vägrade hon för att jag bestämmer inte och om jag tjatar så kommer hon inte att göra det. Vid 21 skulle hon duscha men då fick ho inte för lillebror hade somnat. Då började det. Hon gapade och skrek alla vidrigheter hon kunde komma på till mig i 10 min. Jag svarade inte så hon gick in påå sitt rum och kom ut efte 5 minuter och fortsatte. Ingen respons från min sida så hon gick in igen och kom ut. Så fortsatte det ett tag. Sedan kommer hon plötsligt ut, jag satt i soffan då. Hon försöker SLÅ mig. Jag fick ta tag i hennes armar. Då brast det fullständigt. Jag ävde ur mig fullständigt oförlåtliga vidriga saker- Gud om jag bara kunde ta tillbaka de... Det slutade med att hon hoppade ut genom sitt fönster och drog. Vid 00:15 hade jag polisen på väg och ringt ringt runt 20 pers som alla var ute och letade. Min pappa hittade henne tillslut efte ca en timme HAde min mamma sagt det jag sa till henen hade jag också stuckit. Så det var rätt åt mig. Blev glad att hon kom hem i alla fall. Nu är hon i skolan igen. Jag tror inte medicinen funkar eller så är det fortfarande för låg dos. Det hyperglada flamsiga babbliga tramsandet som alltid kommer på kvällen har ersatts med irritation och aggression och hon vill bråka och strida om allt och ska ha som hon vill... Men sover gör hon fortfarande inte. Ska till läkaren idag. Nu får de fan göra nåt drastiskt. Ungen måste SOVA!

Livet?

Är det här livet det? Kliva upp tidigt med lillebror, fixa hans frukost, se till så han kommer iväg till skolan. Starta datorn, gå in till dottern och säga åt henne att det är frukost, sover gör hon ju tydligen aldrig längre men ligga i sängen går bra det. Fixa hennes frukost. Tjata om medicin. Få iväg henne till skolan enligt special schemat. Hem och jobba 6 timmar, få hem lillebror plus en hög kompisar, fixa mellis, få hem dottern, lite olika händelseförlopp där beroende på humör. JObba lite till. Laga mat, diska, skjutsa barn, hämta barn. Få alla i säng, ligga med lillebror för han är så orolig att det ska bli bråk. Upp när han somnat, börja tjata på dottern om att hon ska göra sig i ordning och tjata om medicin. När hon tillslut kommit i säng, lägga mig själv och ligga vaken hela natten och fúndera över hur livet ska bli. Låter inte som ett roligt liv just nu. Jag vill jobba på mitt jobb med mina arbetskamrater, jag vill träffa mina vänner. Jag vill gå ut och äta... Men det kanske kommer tillbaka. Jag hoppas det. Det går sakta sakta framåt i alla fall. Nu är hon som sagt i skolan och med kompisar efter skolan utan att bli helt hyper. I alla fall i 2 dagar nu. Man kan ju hoppas att det är medicinerna som börjat göra sitt jobb. Men hon är inte zombiefierad heller. Det tycker jag är bra. Idag ska jag hem till en vän som jobbar med att göra naglar. Hon ska fixa mina, känner att jag måste börja rycka upp mig nu. Mot kvällen ska jag på föräldrautbildning på BUP för föräldrar med bipolära barn. Det är en ungdomsgrupp samtidigt men dottern vägrar följa med. Hon har inget behov av att träffa andra puckon säger hon. Vad svarar man på det liksom? Hade bokat in en resa till Sälen i vinter. Men jag bokade av den igår. Hellre förlora 600 nu än att avvakta och ev förlora 8000 senare. Jag tar inte ut någonting i förskott men jag är inte heller den största optimisten. Jag har varit iväg på tillräckligt många resor med henne och lillebror för att veta att det kan antingen bli himmel eller helvete. Bokade av tiden med psykologen på BUP denna vecka, det var nog väldigt dumt gjort. Men när jag ringde var hon nästan helt väck. Ingenting gick in och vad man än sa så blev hon galen. Har bara tid med psykläkaren denna vecka nu. Måste se till så att vi får igång en gång i veckan samtalen med psykologen igen. Det gör henne gott även om hon aldrig skulle erkänna det.

fortsatt framåt i ministeg

Det känns som om det blir bättre och bättre. Men jag kanske bara inbillar mig. Fort går det ju inte i alla fall. Hon är tillbaka i skolan på ett specialschema med kortare dagar. Medicinerna vet jag inte om de funkar då det är så låga doser än. Men heller sakta framåt än tvärnit pga biverkningar och annat trams. Humöret svänger fortfarande oberäkneligt flera gånger om dagen. Men det känns som att det inte blir lika intensivt längre. Inte lika arg, inte lika glad, inte lika nere osv. Men som sagt det kanske är inbillning. Jag kommer på mig själv att sitta och titta på henne hela tiden. Skakar händerna, är hon irriterad osv. Hon märker ju det och då blir hon ju irriterad, med all rätt. Jag skulle bli tokig om nån satt och tittade på mig hela tiden. Måste skärpa till mig. Det som är bra är i alla fall att hon kommer iväg. Kan inte vara hälsosamt för en snart tonåring att sitta hemma med mamma hela dagarna. På torsdag är det föräldrautbildning för föräldrar med bipolära barn. Ska bli spännande att möta andra i samma situation. Men tänk om min är värst. Tänk om jag får reda på då att ingen är så som hon. Finns det hopp ändå? Mina tankar bara snurrar och jag vet inte hur jag ska kunna fokusera på nåt annat. Lillebror sover dåligt. Han kan inte somna för han är rädd att det ska bli bråk. Det blir det ju ibland. Men kastat saker har hon inte gjort på 5 dagar nu i alla fall. Bara för att jag skriver det så kommer det väl ikväll. Ska försöka prioriter att ligga med honom tills han somnat ett tag nu. Hoppas det fungerar. Han har ju sin skola och sina läxor att sköta. Ska köpa en till TV idag. Jag orkar inte ta striderna om vilken kanal vi ska titta på hur högt det ska vara på tvn och var dosorna ska ligga. Bättre att jag och lillebror kan gå in i mitt rum och titta på vad vi vill. Börjar oroa mig för nya jobbet också, hur ska det gå? Mormor har lovat att hjälpa till med att komma hit på morgonen och på eftermiddagen. Men hon står i kö för höftoperation så när det väl kommer blir hon ju sängliggande. Hur ska jag lösa det då?

Microsteg framåt

Kom just hem Har haft ett möte på skolan med rektor och lärare. Vi har gjort ett specialschema som hon tror att hon kommer att orka med de kommande veckorna. Kortare dagar och inga prestationskrav alls. Skönt att skolan är välvilligt inställd till att hjälpa så mycket de kan. Här kommer mailkonversationen med Verksamhetschefen på BUP i Uppsala. Jag vill poängtera att efter denna mailkonveration har allt gått i 190 med läkartiden, BUP möte på skolan, ny utredning, medicinering, provtagning, uppföljning etc. Synd att man måste kontakta ansvariga chefer för att nåt ska hända bara: Hej Jag skriver till er ang utredning och ev hehandling av bipolärt barn. Vi var till BUP på X-gatan pga OCD och GAD (KBT behandling). Vi fick träffa en läkare som hette XX som ställde över 500 frågor på 3 timmar utan uppehåll. XX skrev ut SSRI mot OCD trots att hen visste att hennes pappa är bipolär. Detta utlöste från dag 1 vad hen och även jag efter att ha läst på nu tror är ett bipolärt skov. Mycket typiskt för barn har jag förstått är att hon svänger på samma dag. Efter detta har jag fått mycket lite hjälp hen skriver ut nya sömntabletter varje gång vi pratas vid men inget hjälper och vissa sömnmedel har jag inte ens hämtat ut då jag inte anser att detta är grundproblematiken. Det blir värre och värre här hemma. Hon vägrar äta, sover så gott som ingenting (nån timme på tidig morgon) dödstrött på dagarna. Kan inte gå i skolan, ilska, aggression, irritation och utbrott osv. Jag skulle vilja veta hur detta ska utvärderas, följas upp och behandlas.Jag har haft telefon kontakt med XX, men efter att vi slutade med SSRI (efter 4 dagar) och detta helvete startade har hen i princip inte tid med oss längre och kan inte boka in tid för återbesök eftersom kalendern är full. Nu har jag fått tjata mig till en tid hos en läkare på X-gatan(YY) på torsdag kl 15. Men jag fick veta att hen inte har fått specialist licens än och bör ju därför vara väldigt ny. Vet hen hur man hanterar bipolära barn? Vi känner oss desperata men hur det är här hemma, hur hon mår och hur det påverkar allt hon vill göra. Vi vill ha riktigt specialisthjälp med rätt behandling från början så det inte blir fel en gång till. Jag behöver hjälp med att prata med skola tex. Var vänder jag mig då? Svar från verksamhetscheften: >Hej X, Jag tycker det är tråkigt att ni är missnöjda med den vård som ni erbjudits och vi skall absolut få rätsida på detta. Jag tycker inte ni ska ha några farhågor gällande kompetensen hos Dr Y som jag har det största förtroende för - särskilt vad gäller bipolaritet hos barn. När det gäller det generella mottagandet; stöd och utbildning till vårdnadshavare samt hjälp till kommunikation med skola, skall mottagningen, NPBE (BUP X-gatan), absolut kunna hjälpa er med detta. Jag har precis talat med NN, som är vårdansvarig på BUP x-gatan, och meddelat att ni tycker det funnits brister i bemötandet (särskilt hos läkare) och jag hyser ett lika stort förtroende för hen och att ni skall finna att ni får bättre hjälp. Jag cc:ar NN detta svar, så att hen också kan ta del av er berättelse kring era första erfarenheter av BUP. Jag kommer att diskutera den primära handläggningen med den läkare som ni träffat. Med vänliga hälsningar Som sagt efter detta blev det fart kan jag lova. Den nya läkaren kände jag stort förtoende för redan första gången jag träffade hen. Till skillnad från den förra som när jag träffade fösta gången kände: Jag tycker inte om dig. Nu känns det som det går framåt i små små micro steg men ändå. Sömnen är bättre trots att vi inte påbörjat medicin än. Hon behöver inte oroa sig mer över skolan. Det bästa av allt, hennes pappa som pga sin egen bipolära diagnos, obehandlad, inte har kunnat ha kontakt med barnen på 9 år har jag tvingat engagera sig i detta. Han har tagit ett jätteansvar! Nu har han själv kommit på att han ska kontakta psyk och få stämningsstabiliserare så att han klarar av att bibehålla denna kontakt. Han har mycket jobb att göra särskilt när det gäller lillebror men inget ont som inte har nåt gott med sig....

jaha det var det

Jag vet knappt var jag ska börja. Ssri,medicinen gjorde min dotter galen. Arg, irriterad, rasande, lättretlig, glad, sprallig, fnittrig, dominant osv. Allt 100 gånger per dag med svängningar man inte hann med i. Läkaren dom skrev ut medicinen har knappt gått att få tag i sedan dess. Varje gång jag fick tag i honom skrev han ut nya sömntabletter eftersom hon inte sover. Till slut fick jag nog och krävde att få en tid. Men han hade absolut inte tid att träffa oss. Då fick jag nog och skrev ett långt mail till verksamhetschefen, överläkaren och enhetschefen på avdelningen. Jag räknade upp alla fel som begåtts och krävde åtgärder. Ska posta det här nån dag. Det tog 10 minuter. Sedan hade jag ett svar, en tid hos en ny läkare samt löfte om åtgärder för den läkare vi träffat. Idag kom vi till bup och träffade den nya läkaren. En underbar människa som efter ett gäng frågor samt svaren från den förra utredningen lätt kunde ställa diagnos bipolär på min dotter. Vilken typ är omöjligt att säga men kommer att visa sig med tiden. En stor sten fhöll från mitt hjärta. Samtidigt dom den största sorg jag känt kom över mig. Ska hon behöva leva dom sin pappa? Men nej, han har varit obehandlad förutom de gånger han har blivit tvångsinlagd då det ska hon banne mig inte. Vi fick mediciner utskrivna men får inte ta dem förrän blodprov är tagna i morgon. Läkaren mätte, vägde, kollade blodtryck och lyssnade på hjärtat. Det är alltså så det ska gå till på riktigt. Jag kommer att berätta mer om vad som hänt dessa 2 veckor senare just nu är det för jobbigt. I morgon ska blodprov tas. Det kommer att utlösa helheter för att uttrycka sig milt. Ocd finns kvar och är värre än någonsin just nu. Dessutom har hon i alla utbrott gjort kaffevad av hela sitt rum... Men men det är ju bara saker....

mycket illa

jag trodde det var på väg att vända men det blir värre och värre. Hon är dödstrött hela dagarna, somnar till lite överallt men fram emot 19 "piggnar" hon till. Blir speedad pratar fortare, flippar mellan ämnen och kan omöjligt sova. Somnar till nån timme fram emot småtimmarna och vaknar jättetidigt och är svintrött. Hypomani hos barn kallas det. BUP tror att SSRI medicinen utlöste hypomani eftersom hon hade en "vilande" bipolär sjukdom. Inte helt omöjligt med tanke på att hennes pappa är bipolär samt har en hel hög med samsjukligheter som OCD, GAD, social fobi etc. Nu väntar jag på att BUP ska ringa tillbaka

jag måste sluta läsa!!!

Jag måste sluta googla nu. Måste sluta läsa om symtom och diagnoser och mediciner och skit. Jag mår sämre och sämre av allt jag läser. Dottern sover fortfarande dåligt på nätterna. Sover dåligt, vaknar tidigt, skittrött hela dagen men blir pigg på kvällen. Nu har jag läst mig till både tourettes, bipolär typ 2 och djup depression. Jag menar inte att förlöjliga någon av dessa sjukdomar. Det jag menar är att ju mer jag läser ju mer stämmer in på min dotter. Jag håller på att analysera sönder mitt barn. Varje ord, varje tics, varje rörelse analyserar jag. Det enda som händer är att jag mår skit. Hyr länge kan jag klara mig på cigg och kaffe? Det blir som det blir. Så är det ju. Det är inte mitt jobb att analysera, det får andra göra. Men det är jäkligt svårt att låta bli. Särskilt när Internet är proppat av information. Kanske ska kapa den linan. Då behöver jag ju inte googla på allt. Det gick sådär med tröjan. Vi fick inte bort alla fläckar. Men jag tror att vi klarade oss från katastrof genom att prata skit om tjejen som spillde färgen på det. Att det kan vara så enkelt ibland. Discot blev en hit och dottern skötte sitt jobb som dj utomordentligt bra. Samt att hon även var limbodomare och kassör. Mycket bra jobbat, helt klart värt den 100 lapp hon tjänade.

Sakta sakta

Sakta men säkert börjar livet rulla över till vår normala kaos istället för denna helvetsekaos som rådit sista veckan. Dottern är fortfarande mycket mycket trött men sover nu i alla fall sammanhängande några timmar per natt. Hon gick i skolan idag men hade somnat till på en lektion. JAg ska ringa skolan igen nästa vecka och prata med dem. KBT behandlaren ska också besöka skolan, men det känns som jag har en del att förklara innan det händer. En jätterolig sak, jag har fått nytt jobb. Skrev på papper idag och sa upp mig från det gamla. Inget mer pendlande 32 mil om dagen 3 dagar i veckan. Nu blir det 3 mil om dagen som de flesta andra från våran lilla by. Stort grattis till mig! Mormor går i pension 11/12 och jag börjar 12/12 så skulle det krisa med dottern har hon lovat att alltid hoppa in. Vad vore jag utan mina underbara föräldrar? De har ställt upp genom allt, alltid. Alltid funnits till hands för att hjälpa till med hämtning, lämning, barnvakt och vab vid kris. Älskar dem! Nu laddar vi för fullt för maskeraddisko för lillebror. Dottern är helt exalterad över att få ansiktsmåla honom och hans små kompisar. Det är nåt av det roliaste hon vet :) Fick ett mms från dottern idag. Någon hade spillt färg på hennes tröja på träslöjden. Illröd färg på vit tröja.. Förväntade mig ett utbrott, men det kom inte. Hon tog det väldigt bra faktiskt. Men det kan ju komma senare, men det tar vi då. Nu: discoförberedelser!

Fastnade i badrummet

På grund av dotterns sömnproblem den senaste veckan har tvångstendenserna markant ökat. I morse skulle hon absolut till skolan. Hon älskar ju den och det är lite hennes räddning så jag hindrar ingen. Även om hon ser ut som en levande död just nu. Hon låste in sig i badrummet som vanligt för att göra sig i ordning, med et tog tid, lång tid. Lillebror blev bajsnödig och jag bankade på och tjatade om att hon måste komma ut för alla måste iväg och alla har sin tid i badrummet och hon hade överskridit sin tid. När hon tillslut öppnade var hon orange i anskitet, jag menar nästan apelsin orange. Jag bara stirrade, vad har du gjort???? Sådär kan du väl inte gå, du ser ju inte klok ut. Hon hade försökt sminka över tröttheten, men tvånget och oron tog över och det blev bara mer och mer smink. Nää hörrö sådär får du verkligen inte gå ut sa jag. Arg blev hon men tillslut kom vi överens oatt hon skulle tvätta av sig och att jag skulle få sminka om henne. Hon var inte helt nöjd, men som tur var fanns det inget tid kvar att argumentera eftersom hon absolut inte vill komma försent. Älskade unge. Tur att vi har ett badrum i källaren (som ingen vill gå på) så att lillebror slapp bajsa i byxorna.

BUP igen

Idag var vi på BUP igen. Dottern har sovit lite inatt säger hon i alla fall. Verkar liiite piggare, men det kanske är sömnbristen som sppedar upp henne? Jag gillar den psykolog som dottern har på BUP. Dottern gillar också henne, det är ju bra eftersom det är de två som ska jobba ihop liksom. Träffade även psykdoktorn idag, efter BUP mötet. Tycker inte alls om honom och det enda han vill är att skriva ut mediciner. Jag sa nej, det slutade med att han skerv ur Propavan i alla fall. JAg har hämtat ut dem men tänker inte ge henne någon till i natt i alla fall. Om hon inte sover inatt får hon vara hemma från skolan i morgon. Denna vecka är ju förstörd ändå så det känns som det kvittar. Efter att sonen kom hem från skolan idag åkte vi in till storstan och köpte maskeradkläder. Han ska på maskeradklassfest i morgon. Det är jag och några andra föräldrar som håller i det. Dottern ska vara DJ, hoppas hon orkar det. Hon säger att hon gör det men hon vill så mycket. Shoppade även present till kalas som lillebror ska till på lördag samt långkalsonger. Han är en fryslort min plutt. Är efter mötet med psykologen idag helt övertygad om att vi kommer att ta oss igenom detta utan mediciner. Har läst flera (seriösa) forskningsrapporter på nätet om att KBT är bäst när det gäller att behandla GAD och OCD samt har lägst återfallsprocent. Därefter kommer KBT+mecicinering med betydligt högre återfallsprocent sist kommer bara medicinering. Missförstå mig inte, jag sitter inte och tror att hon kan bli "botad" jag vill bara att hon ska få verktyg att hantera både ångest/oro och tvång. Jag kanske är korkad, naiv och dum som tror att det går att åstadkomma utan "droger" men då får det vara så.

Ännu mer beslutsam idag!!!

I dag är jag ännu mer beslutsam!!! Inte ett piller till. Aldrig, det måste gå att lösa med KBT och att lära sig att hantera oro/tvång/ångest. Så svåra problem har hon inte. Ännu en sömnlös natt för dotterns del. Melatoninet gör henne trött, väldigt trött, men hon somnar inte och de andra tabletterna Zolpidem gör ingen nytta heller. Meningslöst att ta dem då! I dag orkade hon inte gå till skolan efter så många sömnlösa nätter. Hon hade till och med somnat till en sväng i skolan igår. Nu får det faaan vara nog! Sovit dåligt i perioder har hon gjort i hela sitt liv, men då har det handlat om att hon haft svårt att somna och somnat sent. Nu kan hon inte somna alls och om hon skulle somna vaknar hon efter någon timme och kan inte somna om. 4 dagar på 25 mg SSRI medicin (Sertralin) har gjort mitt dotter till en zombie. Hoppas det blir bättre när medicinen är birta helt ur systemet. Den har en relativt lång halveringstid så jag har ränat ut att den ska vara borta på lördag. Den där jävla psyk läkaren vill att hon ska prova ett annat SSRI preparat, så kanske det blir bättre. Helt dum i huvet enligt mig. Vaddå kanske blir bättre, hon är ett barn, snart tonåring ingen jävla expriment docka! Ursäkta svordomarna, men jag blir bara riktigt förbannad. Såhär dålig har hon aldrig varit tidigare, apatisk av sömnbrist. Och jag med. JAg kan inte sova, inte äta, inte leva. Bara röka och dricka kaffe. Det låter väl sunt. Pratade med min pappa idag. Han påminde mig om min kusin som är 20 år äldre än jag och som jag inte har nån kontakt med alls. Han var med om en allvarlig bilolycka för många år sedan och låg i koma nästan ett år. Når han vaknade upp var han allt annat än sig själv. Någonting hade hänt i huvudet. Efter det har han åkt in och ut på psyk hela tiden och får den ena medicinen efter den andra utskriven mot depressioner, sömnproblem, höra röster osv. Nu är han bara ett darrander svettandes vrak. Ännu en STOR anledninig till att inte trycka i dottern mer medicin! Pratade också med en vän, jag sa till henne att det får vara nog nu. Jag måste ta mig ur detta och fortsätta leva. Dottern blir knappas bättre eller hjälpt av att jag blir ett rökandes kaffedrickande vrak. Jag måste ta mig ur detta med att må dåligt när hon gör det osv. Jag kan ju ändå inte göra nåt åt det och om jag bara sitter hemma och mår dåligt måste ju hon bli ännu sämre? Så idag ska jag tvinga i mig mat och sedan släpa ut min zombifierade dotter på en promenad. By the way, lillebror är mycket bättre i magen oc hfick till sin stora lycka gå till skolan idag :)

suck igen

Pratade med dotterns psykolog samt psykiater läkaren igen. De säger att problemen pekar på dubbel diagnos GAD (Generaliserat ångestsyndrom) och OCD. Sömnstörningarna gör att det prkar starkt mot GAD och att SSRI medicinen kan förstärka detta de första veckorna/månaderna av insättning. Det spelar ingen roll. Inte en enda tablett till. Aldrig! Det måste finnas andra sätt att hantera detta på? Har läst en del om Johannesört, naturläkemedel osv. Men jag vet inte vad jag ska tro. Jag har stor förhoppning till KBT. Bara det kommer igång någon gång. Har varit på Neuropsykiatriska behandlingsenheten 2 gånger nu och det har bara varit en massa svara på frågor ovs. Jag vill att det ska komma igång på allvar. Att hon får någonting konkret att jobba med. Detta ska bli bra, det måste bli bra. Kom hem från VC med lillebror, inte blindtarmen och ingen urinvägsinfektion heller (det trodde jag inte med det misstänkte de) Efter stick i fingret (CRP) och lite tårar samt ett urinprov som inget av dem visade någon sa de att han är förkyld/har ett virus i magen. Det kommer att gå över av sig självt men det kan ta lite tid. Kul, han missade hockey cupen som var i helgen och hockey träningen idag. Han är så ledsen över det. Hockey är det bästa han vet!

suck...

Hon sov nästan ingenting i natt heller. Hon börjar se riktigt sliten ut, blek och blå under ögonen. Bara vänta på att det brakar lös.. Sonens magproblem kom tillbaka i morse. Ringde vc och ska dit 10:30. De misstänkte också känningar av blindtarmen. Nu har jag suttit och läst igen. Om ocd, bipolär typ 2, mediciner och sömntabletter. Mår skit av det ut läser och hamnar oftast på flashback när jag söker på medicin eller sömnproblem. Verkar vara många där som mår väldigt dåligt kan jag bara konstatera. Jag ska inte läsa, när jag gör det blir jag orolig och uppstressad. Kg måste lära mif ag tt lita på läkaren. Sover själv urdålig när dottern gör det. Bara för att jag vet att hon ligger vaken och för att jag oroar mig för vad som kommer att hända när kroppen inte orkar. Hon har fått diagnos ocd. Det är tankarna som stör henne mest och hon kan inte sluta tänka. Hon vaknar på nätterna och kan inte somna för hon tänker för mycket. Så jag börjar undra om det "bara" är ocd det handlar om. Hon är inte aggressiv om man inte avbryter ett tvång. Hon har inga koncentrationssvårigheter och har inga problem att sitta still. Hon kan bli rätt låg och passiv ibland, men det ur man sagt beror på oro och ångest pga ocd. Det största problemet vi ha egentligen är sömnen, de få perioder hon sover bättre funkar allt annat bättre också. Jaja ladda för vc nu och höra vad de har att säga om sonens mage...

skit

Börjar starkt misstänka att en av setralinets mest ovanliga biverkningar har drabbat min dotter. Hon är helt hyper och kan inte sova trots att hon är trött bortom all sans och vetttrött. Fick tag läkaren idag som fattade samma misstankar. Han skrev ut zolpidem som jag fick kasta mig i bilen för att hämta kl 17:55. Apoteket stänger kl 18.. Nu har hon i alla fall inte somnat trots 10 mg för en timme sedan. Vad ska jag göra? Orkar inte mer nu och säkert inte hon heller! Detta kommer att sluta i en stor katastrof av något slag det är i alla fall ett som är säkert!!! Kastade de där jävla tabletterna åt helvete idag i alla fall!! Nu är det KBT och absolut inget annat som gäller. Aldrig mer ett piller i min unge. Över min döda kropp!!! Hon tog sig genom skolan idag men jag vet redan nu att i morgon kommer det att vara omöjligt!!!

Dålig sömn

Stackars min älskade unge. Väckte henne 06:30 i morse som vanligt. Hon har nästan inte sovit alls. Första gången som hon sagt att hon inte vill till skolan på alla år. Hon älskar skolan! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det står att sömnproblem är en "vanligt" biverkning av SSRI. Men när går det över? Kommer det att gå över? Såhär kan vi inte ha det. Om det inte upphör måste vi sluta med medicinen. Sökte läkaren nu på morgonen. Han skulle ringa tillbaka under dagen. Hoppas han gör det. Stackars stackars unge! Hon kom iväg till skolan, på ren vilja och inget annat. Melatoninet gör henne trött och hon somnar, men hon vaknar igen efter ca 2 timmar och så håller det på hela natten. Somnar och vaknar och ligger vaken ett tag. Själv har jag sovit som skrutt. Har varit så orolig över hur hon sovit så jag kunde inte sova själv. Riktigt korkat... Jag jobbar hemifrån idag pga sonens magsjuka/blindtarm eller vad det nu är. Han var "bara" upp på toa en gång och har inte lika ont i magen. Hoppas detta vänder nu i alla fall. Ibland kommer allt på en gång, men som min älskade mormor (som för övrigt genomlevde mer än de flesta under sitt 85åriga liv) brukade säga: Gud ger en aldrig mer än man orkar bära. Vi kan ju hoppas på det. Vi får väl se hur denna dag blir. Tur att lillebror sov i morse när dottern gjorde sig i ordning annars hade det kunnat gå hur som helst. Inga tvång nu på morgonen alls. Förmodligen för att hon fick pyssla runt som hon ville. Men i alla fall, det var ju bra. Dottern gillar "roliga" bilder med text, hon har en undrebar ironisk humor (det enda hon ärvt av mig) i morse visade hon mig en blid med texten: I am so good at sleeping, I can do it with my eyes closed. Det skrattade vi gott åt.

glädjetårar!

Melatonin gör henne trött. Så trött att hon frilligt går och lägger sig. Det har aldrig hänt. Tyvärr kan hon inte sova. Undrar om det är ssri medicinens biverkningar? Nu när jag var in och sa godnatt säger hon: älskar dig så mycket mamma, är då glad att just du är min mamma. Men glädjetårar rinnande smög jag ut ur rummet och hoppas hoppas att min skatt får sova! Älskade unge, älskar dig mer än alla stjärnor på himlen!

ssri medicinen sertralin och lite annat

Inne på dag 3 med 25 mg sertralin. Lite yrsel och huvudvärk har hon klagat på. Tyvärr verkar nattsömnen bli ännu sämre. Melatoninen verkar inte funka. Hoppas detta går över annars måste vi sluta. Läser sida upp och sida ner på nätet om ssri medicin. Får nästan ångest av allt jag läser när jag tänker på vad jag stoppar i min dotter. Måste sluta läsa, kan inte vara hälsosamt. Sonen fick tillbaka magsjukan igår kväll. Misstänker dock känning av blindtarmen. Han har haft det tidigare med samma symtom. Ringde 1177 i morse och de mer eller mindre bekräftade mina misstankar. Men ingen idé att åka in akut om han inte har konstant smärta blir bara inlagda för observation ändå. Kan lika gärna observera honom hemma. Usch nog om sjukdomar... Blev inget roligt inlägg detta. Måste dock skriva av mig min oro. Dottern har igår och idag varit mer företagsam än på länge. Har till och med varit ut på promenad spontant med kompisen. Medicin eller inte så är det i alla fall positivt! Jag måste försöka ta oss ut mer. Hälsa på kompisar, bjuda hem folk, hitta på grejer. Inte så lätt alla gånger men jag måste. Hade planerat lite bad och middag med vänner men då kom sonens magsjuka/blindtarm eller vad det nu är i vägen. Alltid är det nåt. En annan bra sak är att dottern skrattat mer de senaste dagarna. Åt tvn dock men ändå. Det är så underbart att höra hennes underbara porlande skratt. Inga tvång varken igår eller idag, men vi har ju bara suttit i soffan och observerat lillebror så det är kanske inte så mycket att tvånga om heller. En sak med dotterns ocd som varit bra för mig, om man nu kan kalla ocd för bra är att jag lärt mig tålamod. Det har jag aldrig haft tidigare. Varken på jobbet eller hemma. Nu verkar jag ha hur mycket som helst... Även om jag måste gå ut och andas emellanåt.

Medicin och krattning

Idag tog dottern dos 2 av SSRI medicinen. Har inte märkt ett dugg än, men jag gissar att varken biverkningar eller positivt resultat visar sig efter 2 dagar. I går innan hon skulle sova tog hon melatonin för första gången. Hon har alltid haft jättesvårt att somna och vaknar många ggr per natt. Hon tyckte själv att hon sovit dåligt när jag väckte henne i morse. Jag tyckte dock att hon verkade mycket mer utvilda än igår morse. Fick henne till och med att strunta i tvn på morgonen för att följa med ut och kratta istället. Måste försöka få ut henne mer. Det är klart man inte är trött om man inte gör nåt. Det var enklare när hon var mindre. Nu bestämmer hon ju själv mycket mer. Om man inte "aktiverar" henne blir hon väldigt passiv. Sitter bara vid tvn med telefonen. Lillebrors magsjuka är som bortblåst. Idag kan jag vara mamma igen :) En bra dag! Än så länge i alla fall :)

Höstlov och Bup och lite annat

Vi har höstlov. Skönt att vara ledig och att inte behöva ha klockan ställd varje morgon. Tyvärr innebär det en del problem också att vara ledig. Dottern blir väldigt passiv när det inte finns några krav på att man måste göra sig i ordning och åka iväg. Har tyvärr inte råd med aktiviteter varje dag och skogsutflykterna vi gjorde förr är hon för stor för. Att inte göra nåt på dagarna innebär mindre sömn på nätterna och nu i slutet av veckan vaknar hon flera ggr varje natt. Början av veckan flöt på bra och vi hittade på saker. Hon var också med kompis och sov borta. Nu i slutet av veckan går det knappt att få henne ur sängen. Allt är jobbigt och tvångigt och pest. Igår var vi på BUP igen. Tyvärr stardate inte KBT behandlingen då heller då vi först skulle träffa en läkare som skulle göra en hmhmhm kids någonting utredning. Det var över 500 sidor. Vi satt i 3!!! timmar utan rast eller uppehåll och svarade på frågor. Melan 13 och 16 satt vi i ett litet rum. eningen var att vi skulle göra den där utredningen, gå och äta för att sedan komma tillbaka och träffa psykologen kl 16. Så när klockan var 16 var dottern så trött och hungrig så vi pratade bara med psykologen i 15 minuter sedan gick det bara inte mer. Vi fick SSRI medicin, Sertalin och melatonin utskrivet. Jag är lite mot SSRI medicinen men hör och häpna, dottern som inte ens kan ta en alvedon i vanliga fall skulle absolut ta den. Så vi började i morse med 25 mg. Har läst så mycket om biverkningar och beroende så jag fick ångest av att ge henne tabletten. Men SSRI i kombination med KTB ska vara bra behnadling mot OCD. Så jag får väl hoppas på det. Igår när vi kom hem var det KATASTROF. Lillebror flyttade hennes jacka och allt blev fel. Det blir alltid värre när hon är trött. Jag skickade i säng lillebror riktigt tidigt, jag orkade bara inte mer. Fick i säng dottern runt 22. Trodde fakriskt att hon skulle sova, hon brukar sova bra efter ett katastrofanfall. Men det har hon inte gjort, hon har vaknat flera ggr under natten och haft svårt att somna om. Dessutom fick lillebror magsjuka i natt och har sprungit på toa hela natten. Nu är alla trötta och sura... Underbar dag. Jag tror jag säger upp mig från jobbet som mamma nu. Det är inte alltid så roligt.

härliga dagar

Nu har 2 underbart härliga dagar passerat med skapligt lugn och ro. Inget bråk och väldigt lite tvång. Mycket skratt och fniss och ingen gråt alls. Hon frågade igår kväll om jag trodde att kompisen som var här från 11-20 var sur på henne. Det är nämligen ett stort tvång. Att någon ska vara sur. Hon tycker att någon verkar sur, det kan vara för att man inte svarar som förväntat eller att man inte svarar tillräckligt snabbt eller entusiastiskt. Om man då svarar nej litar hon inte på svaret, vederbörande kanske ljuger eller inte vill tala on ellervinte bryr sig tillräckligt mycket om henne för att vara ärligt... Då måste hon fråga igen, detta kan resultera i att hon frågar 100 ggr. Mycket påfrestande! Tillbaka till kompisen, nej sa jag. Jag tyckte inte alls att hon verkade sur. Och förresten tycker jag du ska sluta fundera över det eftersom du inte är kan avgör om nån är sur eller inte. Ja, det har du rätt ii svarade hon. Jag kan i alla fall prova sluta fundera över det. En stooor insikt. Älskade duktiga barn!

skön helg!

Jag och lillebror hade bokat biljetter för längesedan till Walking with dinosaurs. Det visste dottern och hon visste också att hon skulle sova hos mormor och morfar när vi var borta. Fredagen började sådär m en del strul men inget allvarligt. Efter skolan ringde hon och skulle vara med en vän. Härligt då brukar det bli bra kvällar. Pizzan intagen och x-factor på tv. Jag började prata om att vi skulle åka dagen efter. Då blev det plötsligt jobbigt och nästan omöjligt att sova hos mormor. Jag har blivit mycket bättre på att hantera tycka synd om attackerNa nu. Har mycket mera tålamod. Så det blev ingen katastrof. Hon somnade dock rätt sent tyvärr. På lördagmorgon smög jag och lillebror omkring för att inte väcka henne så hon skulle vara på bra humör. Han och jag satte på i en film i mitt sovrum. Det gör vi aldrig annars, så han tyckte det var så mysigt. När klockan närmade sig 10 bestämde jag mig för att väcka dottern och smög in på hennes rum. Jag är vaken kvittrade hon när jag kom in. Hon hade legat vaken länge men hade inte hört oss och trodde vi sov då hon låg kvar för att inte väcka oss. Gullungen min! Vi åkte mot Stockholm runt 13, då blev hon lite Sue och skulle inte klä på sig eller göra sig i ordning förrän vi åkt. Tjatade inte eftersom jag vet att hon tycker det är jobbigt att vi åker. Ringde en mycket god vän och bad henne släpa ut dottern på en prommis då hon behöver komma igång. Det hade gått ganska bra hos mormor och framför allt, det var underbart att få komma iväg hemifrån och få göra nåt med vara lillebror utan att behöva ta hänsyn. Underbart! Det var lika härligt att komma hem idag och få en stor kram. Idag har det varit kompis hela dagen så jag hoppas den slutar lika bra som den börjat. Lov nu i veckan. Nu gäller det att hitta på grejer, annars blir det lätt katastrof på katastrof....

Blev lite svettig..

Ringer dottern
Jag: Hej,  vi tänkte beställa pizza, går det bra?
Dottern: Mmmm (gör nåt annat och halvlyssnar)
Jag: Vad vill du ha för pizza (svaret är givet, men det är artigt att fråga)
Dottern: Kyckling och curry
Jag: Vaaa???????
Dottern: Haha, jag skojade bara, Vezuvio vet du väl. Min mun skulle vilja ha kyckling och curry, men det skulle nog hjärnan tycka var fel så vi kör safe.
Jag: Shit, du skrämde mig nu, trodde du blivit wild and crazy
Dottern: Eller hur... Hejdå!

Varje dag är ny

Något jag lärt mig är att varje dag är verkligen en ny dag. Oavsett hur det var igår måste jag utgå från att denna dag är ny när jag vaknar. Inga känslor från igår får hänga kvar. Inte alltid lätt, men utmaningar är nåt vi är vara vid här...

Jösses vilken dag

Idag var det BUP dagen. Den vi väntat på. Jag hörde inatt att hon var uppe och stökade i sitt rum. Jag gissar att hon var nervös och inte kunde varva ner tillräckligt för att somna. Men så länge hon inte kommer till mig har jag lärt mig att jag inte kan gå in till henne på nätterna.

Märkte i morse att det inte var någon bra dag. Det märks direkt, allt blir fel från det att hon slagit upp ögonen. Vi åkte iväg till Uppsala, neuropsykiatriska kliniken var målet. Men eftersom jag inte hittade åkte vi tidigare än vad vi behövde. Färden dit gick bra, tack gode gud för Soptify och hörlurar! När vi kom fram en halvtimme tidigare började det dock bli lite krångligt. Vi hade parkerat under ett träd och löven hamnade på vindrutan. Det var tydligen väldigt obra. Vi gick in istället, en kvart tidigare. Det var inte heller bra, de hade bara hårda stolar i väntrummet. Det slutade med att hon låg på golvet och talade om för mig hur dum jag var. Det gör egentligen ingenting, men det är ibland svårt att inte börja fnissa för det ser rätt lustigt ut.

Besöket gick jättebra, mycket bättre än väntat. Vi ska gå en gång i veckan och om ungefär en månad ska de sätta in medicin. Efter shoppade vi en jacka. En dunjacka. När vi hade betalat lade sig expiditen på jackan för att få ur luften och kunna få ner den i påsen. Det var INTE bra. Vi fick gå och byta jacka. Expediten trodde nog vi var galna. Det är vi ju också, ibland... Såhär har hela dagen fortsatt, mormor som flyttat kassar och jag som bara är så dum och fattar ingenting om nånting och om jag hade haft tvång skulle hon inte tagit hänsyn till mig heller. SÅ DET SÅ.

Hon är egentligen väldigt smart. Jätteduktig i skolan och väldigt logiskt tänkande. Men när tvången kommer försvinner all logik. Det blir irrationellt och det är som att försöka resonera med en tvååring. Hon förstår själv att jag inte kan förstå och när vi pratar om det en annan dag när hon inte är trött eller nervös är det som att resonera med en vuxen om dessa problem. Men när tvånget kommer, vilket det ofta gör går det inte att prata med henne alls.

Efter den här dagen är jag helt slut, färdig, finns ingen energi kvar. All energi har gått åt till att uppbåda tillräckligt med tålamod och att låta bli att bli irriterad och arg. När hon till sist gick med på att gå och lägga sig innan halv 10 (vilken är prick den tid som hon bestämt är en bra tid att gå och lägga sig) sjönk jag ner på golvet i badrummet med tårarna rinnande. Min älskade fina underbara unge så jävla trött jag kan bli på dig ibland.

Men i morgon är det en ny dag. Kan bara hoppas att den blir bättre.

Ångest och oro

Min dotter har just inga tvångshandlingar utan mest tvångstankar (pure-o OCD) Mycket av dessa hör ihop med henne själv och hennes saker. Katastroftankar. Ingen får gå in i hennes rum. Vi kan inte tvätta hennes sängkläder, ingen får röra hennes saker om hon inte är 100% med på det som hon säger själv. Luggen måsta vara exakt platt och rätt. Kläderna på ett visst sätt osv....

Jag kan för det mesta respektera detta och undvika katastrofen men när hon börjar sprida ut sig i hela huset och hävda att ingen får flytta/röra då får jag nog. Det är oftast det som utlöser ångestattackerna som leder till KATASROF. Men hela familjen ska inte behöva anpassa sig till hennes tvång. Det går inte, hon kan inte kasta nåt utan försöker fylla huset med grejer. Och jag vägrar... KATASTROF!

Det är en tjej i skolan som hela tiden kommenterar dotterns sätt att be andra att inte röra hennes skor/jacka/pennor osv.. Hon säger hela tiden: "Men guud vad du hänger upp dig på småsaker hela tiden. Släpp det, det är ju bara en penna" Släppa det är just det sista dottern kan göra. Ju mer hon försöker ju värre blir det. Till sist kan hon bara tänka på att pennan är fel och då är hela dagen förstörd!
 Jag har sagt till dottern att berätta om OCD för detta barn så kanske hon förstår. Dottern svarar: Det tänker jag inte göra, hon ska respektera mig ändå, inte för att jag har OCD utan min önskan att låta bli mina saker. Hon är inte dum, min dotter. Tyvärr så finns det människor som inte är lika smarta. Detta skapar väldigt mycket tvångstankar i skolan. Har pratat med läraren som från början sa att hon skulle hjälpa till men nu verkar ha glömt det... Hon tyckte bara att dottern skulle förklara sin diagnos för detta barn. SUCK!

Saker man inte säger

Tänkte på en sak. Ibland ganska många gånger om dagen får man frågan: Hur är det med er då? Jag brukar liksom pausa, dra efter andan och sedan svara.... Bra...

Tror inte folk med normalstörda barn kan hantera ett svar som: Jodå, vi klarar oss. Hade en incident i morse med ett par byxor som var för små/inte satt bra samt att fickorna inte var tillräckligt djupa. Men tyvärr gick det inte att byta till ett par andra för det var bestämt att det var de där jävla byxorna som skulle användas idag.... Så vi kom 10 minuter försent till allt. Hur är det med er då?

Att börja en konversation med: Har du någonsin känt att nu drar jag. Jag skiter i detta lämnar tvång och katastrofer och allt annat skit och drar till Mexico, nån måste ju kunna ta hand om henne, om inte finns det ju mat hemma som räcker ett bra tag. Det blir inte heller bra....

Väldigt få människor kan hantera uppriktig ärlighet. Så jag brukar svara katastrof som vanligt. Då ljuger jag ju inte i alla fall....

Bra dagar

Nu har det gått några bra dagar. Hoppas det fortsätter så ett tag.

Det har inte varit så mycket tvång och inget allvarligt. Det är skönt att få lite andrum. BUP dagen med stort D närmar sig. Jag är rädd att jag sätter lite för stort hopp till detta men jag har ingenting annat att hoppas på. Har läst att medicin i samverkan med KBT ska vara det bästa mot OCD så det är det jag hoppas på.

Vi ska börja träna idag tillsammans min dotter och jag, hoppas hoppas att det kommer att fungera. Jag fick frågan igår av henne: Mamma, tycker du inte om mig? Mitt svar: Jo mitt hjärta, jag älskar dig av hela mitt väsen.
Det är inte henne jag inte tycker om, det är den jävla sjukdomen. Ibland är det väldigt svårt att separera dem. Jag gör så gott jag kan med de små medel jag har.

Läste ett blogginlägg idag http://munderbar.wordpress.com/2012/08/18/den-mest-korkade-adhd-myten-man-kan-medicinera-bort-dalig-uppfostran/ om en artikel som var skriven av någon som tyckte att ADHD var något som hade med uppfostran att göra... Jag har mött sådana människor flera ggr. Som tycker in dotter är bortskämd och får som hon vill jämt. Kan  förstå att det kan uppfattas så, men döm inte för hårt. Om jag inte ger efter så kan det sluta i katastrof och det är kanske inte alltid man vill det, i alla fall inte offentligt.

Har märkt att sömnen har en stor inverkan på OCD. Dagen efter de kvällar hon kommer i säng i tid och sover hela natten är jättebra, men om det blir sent och dålig sömn är det oftast katastrofvarning.

Håll tummarna för att detta håller i sig nu och för att BUP kan förändra vår värld.

Det blev sådär

Det blev en sådär bra dag idag. Tvång och ångest över en handduk som inte var lika mjuk efter tvätt som före och därför inte kunde ligga i hennes rum längre.
Jag lyckades ha tålamod med detta och tillsammans hittade vi en annan plats åt denna handduk vilket gjorde att det blev lite lättare. Efter det låg hon på golvet och grät och sa att "jag vill inte vara såhär mamma". Det gjorde ont i hjärtat men jag kan inte göra nåt för att hjälpa dig min älskade unge! Jag kan bara erbjuda all kärlek jag har.

Känner mig otillräcklig, värdelös och helt slut som människa. Jag är så trött så trött. Jag kommer aldrig undan. Det är bara på jobbet jag kan få vara nån annan. Vill knappt åka hem. Dyngnet runt alla dagar i veckan året om är det jag, hon+sjukdomen och lillebror. Jag har dåligt samvete för honom också. För att vi aldrig kommer iväg på saker som vi sagt att vi ska göra (tvånget hindrar oss), för att han måste lyssna på alla bråk och all galenskap (när tvånget avbryts) och för att inte ha tillräckligt med energi kvar (jag får aldrig vara ifred!).

Det värsta är de hemska utbrotten när hon river sig på armarna tills det blöder och biter sig i händerna. JAg kan bara se på, försöker jag hindra och ingripa blir det bara värre. Men det är inte akut enligt BUP eftersom det inte är allvarliga skador.

Nu ska jag snart sova, hoppas på en lugn natt, jag beöver det nu.....

Hur började det?

Min dotter har alltid så länge jag minns varit olik andra barn. En envis unge men en mycket bestämd uppfattning om hur saker skulle vara tyckte jag. Denna envishet har med åren utvecklat sig till egoism, självupptagenhet, att få som hon vill osv.
Jag har tyckt att hon förstör allt. Jag har inte fattat vad det handlar om utan skällt, anklagat, blivit arg och besviken. Jag har hanterat detta mycket dåligt på grund av att jag inte visste bättre. Min dotter har ocd, tvångstankar och tvångshandlingar som gör att hon MÅSTE eller inte kan göra vissa saker.
Allt jag gjort och sagt har gjort allt värre. Jag kan inte ta tillbaka det. Jag kan inte ändra på något. Jag kan bara göra om och göra rätt med den nya kunkap jag har fått.
Det gör ont i själen och hjärtat att se henne plåga sig själv med dessa handlingar och jag kan bara se på.
Det som gör det lättare nu är att jag kan separera henne från sjukdomen. Det är sjukdomen som gör att hon tvingas göra vissa saker och på ett visst sätt. Inte hon. Mitt älskade lilla barn.
Vi har fått en tid på BUP för att inleda en KBT behandling. Jag hoppas att det hjälper henne, jag vill att hon ska fungera. Hon vill själv fungera. Mne just nu går det inte. Ingenting funkar. Vi är en dysfunktionell lite familj. Men det är min familj och det SKA fungera!

Igår var en ganska bra dag, fram tills dess att jag avbröt henne med läxan för att klockan blivit för mycket. Hon hade börjat för sent helt enkelt. Jag sa att hon fick avbryta och fortsätta i morgon. Läxor är mycket tvång från början, och att avbryta är ännu värre. Hon fick ett utbrott. Skillnaden var att jag inte reagerade som jag brukar, jag blev inte arg tillbaka och det hjälpte lite. Jag lät henne vara arg och vara ifred. Det gjorde nästan fysiskt ont att inte gå in till henne, men det hjälpte. Utbrottet blev inte lika aggressivt och varade inte lika länge som det brukar. Hoppas det inte var en tillfällighet.
Hoppas att idag också blir en bra dag. Jag orkar inte med fler dåliga dagar nu. Det har varit alldeles för många sådana alldeles för länge. Hon kan inte ändra sig just nu, men jag kan och jag SKA!