Livet?

Är det här livet det? Kliva upp tidigt med lillebror, fixa hans frukost, se till så han kommer iväg till skolan. Starta datorn, gå in till dottern och säga åt henne att det är frukost, sover gör hon ju tydligen aldrig längre men ligga i sängen går bra det. Fixa hennes frukost. Tjata om medicin. Få iväg henne till skolan enligt special schemat. Hem och jobba 6 timmar, få hem lillebror plus en hög kompisar, fixa mellis, få hem dottern, lite olika händelseförlopp där beroende på humör. JObba lite till. Laga mat, diska, skjutsa barn, hämta barn. Få alla i säng, ligga med lillebror för han är så orolig att det ska bli bråk. Upp när han somnat, börja tjata på dottern om att hon ska göra sig i ordning och tjata om medicin. När hon tillslut kommit i säng, lägga mig själv och ligga vaken hela natten och fúndera över hur livet ska bli. Låter inte som ett roligt liv just nu. Jag vill jobba på mitt jobb med mina arbetskamrater, jag vill träffa mina vänner. Jag vill gå ut och äta... Men det kanske kommer tillbaka. Jag hoppas det. Det går sakta sakta framåt i alla fall. Nu är hon som sagt i skolan och med kompisar efter skolan utan att bli helt hyper. I alla fall i 2 dagar nu. Man kan ju hoppas att det är medicinerna som börjat göra sitt jobb. Men hon är inte zombiefierad heller. Det tycker jag är bra. Idag ska jag hem till en vän som jobbar med att göra naglar. Hon ska fixa mina, känner att jag måste börja rycka upp mig nu. Mot kvällen ska jag på föräldrautbildning på BUP för föräldrar med bipolära barn. Det är en ungdomsgrupp samtidigt men dottern vägrar följa med. Hon har inget behov av att träffa andra puckon säger hon. Vad svarar man på det liksom? Hade bokat in en resa till Sälen i vinter. Men jag bokade av den igår. Hellre förlora 600 nu än att avvakta och ev förlora 8000 senare. Jag tar inte ut någonting i förskott men jag är inte heller den största optimisten. Jag har varit iväg på tillräckligt många resor med henne och lillebror för att veta att det kan antingen bli himmel eller helvete. Bokade av tiden med psykologen på BUP denna vecka, det var nog väldigt dumt gjort. Men när jag ringde var hon nästan helt väck. Ingenting gick in och vad man än sa så blev hon galen. Har bara tid med psykläkaren denna vecka nu. Måste se till så att vi får igång en gång i veckan samtalen med psykologen igen. Det gör henne gott även om hon aldrig skulle erkänna det.